Suvanto

Metsapirtti

Loikkaa: valikkoon, hakuun

Sisällysluettelo

Suvanto lähteissä

Vuosi 1818

  • 31.10.1818 Taipaleen harju 1 Åbo Allmänna Tidning
  • 31.10.1818 Taipaleen harju 2 Åbo Allmänna Tidning
    • Genom naturens egen åtgård har här en händelse tilldragit sig, märkwärdig i sig sjelf, och till sina följder in en framtid för orten wälgörande, Suwando, en insjö, som wid gästgifweriet Kiwiniemi (beläget wid landswågen emellan Wiborg och Kexholm, på 80 wersts eller 8 Swenska mils afstånd ifrån den förra samt 48 werst eller 4 4/5 Sw mil ifrån den sednare staden) tager sin början, och sedermera i en längd af 37 werst (3 7/10 Sw mil) sträcker sig fram långs åt Ladoga Sjön, afskild derifrån blott genom en smal landås, Taipale kallad, hade intill nåstledne wår utfallit i elfwen Wuoxen, som sammanbinder Saima och Ladoga insjöar. Medelst genomgräfning af Taipale ås sökte man wäl för några år tillbaka att directe förbinda äfwen Suwando med Ladoga, hwarifrån man dock, i anseende till åsens sandiga grund och den från derintill liggande låga strand hopdrifna sanden, nödgades afstå; men hwad af sådan orsak då icke utföras kunde, har nu i år naturen sjelf snart och werksamt åstadkommit.
    • Af det owanligt starka flodwattnet son ej kunde, i den mån det samlats, genom Wuoren afföras, och genom tillika inträffad häftig storm och stark isgång, höjde sig sidstledne wår Suwando sjö så mycket, att den om morgonen den 14 (26) Maji begynte taga sitt aflopp öfwer landåsen Taipale, och ännu samma qwäll densamma fulleligen genombröt. Till lycka märktes faran af de derå boende få bönder så tidigt, att de ej allenast hunno rädda sina lif och sin egendom, utan ock med tillhjelp af sina grannar undanflytta sina hus, hwadan ock ej mera än ett Grekiskt Bönehus (Säässynä) å den derstädes anlagda skansen, samt en liten bondestuga blefwo af floden bortförde.
    • Der landåsen förut skatt, befinner sig nu djup långt in i Ladoga gående kanal, och kan man nu med stora båtar landa der hwarest förut det låga wattnet afskar all tillgång. Tillika har wattnet i Suwando sjö så fallit, att ej allenast strånderne å ömse sidor, utan ock wiken wid Kiwiniemi och Taipale till flere werst i längd och bredd uttorkat, och att man redan twå weckor efter händelsen kunde torrskodd der öfwergå, hwarest wattnet förut stått flere famnar högt. Den qwarlemnade torra jordbädden utgöres till det mesta af godt Sädes och Ängsland. I Kiwiniemi wiken har man funnit en Kyrkoklocka af 4 Puds (7 Lipp 14 markers) wigt, med årtalet 1616, förmodligen tillhörande den Kyrka, som, enligt i behåll warande handlingar, fordom stått der i nejden, och under sedermera infallna krigs-oroligheter genom försänkning bragt i säkerhet.
    • Genom den således skedda förändringen utfaller nu Suvando sjös watten, ej, såsom förut, i Wuoxen, utan rätt fram i Ladoga sjön; och kunde nu med blott ringa åtgärd af menniskohänder Wuoxen wid Kiwiniemi i Suwando fällas, hwarigenom icke allenast en begwäm wattuled wore från denne elf, som nu, efter många krökningar och höga wattenfall, wid Kexholm och Pärnäkoski utlöper i Ladoga, oppen ända till St.\ Petersburg, utan ock, medelst wattnets fällande i Wuoxen från Imatra fors till nästnämnde 2:ne utlopp, oberäkneliga widder af till uppodling tjenlig mark åt landet tillwinnas kunde. Af dem skulle säkert fördelen wida öfwerstiga wärdet af de Fisken som nu finnas wid Kexholm, och må hända komme genom den föreslagna wattenafledningen att derstädes fösswinna: men jemväl dessa skula genom de wid Kiviniemi uppkommande nya blifwa ersatte, och förlusten af dem ingalunda hindra att ju Kexholm likafullt kan fortfara att wara hwad den warit och än är, en handelsstad wid Ladoga.

Vuosi 1838

  • 30.06.1838 Taipalejoen syntyminen vuonna 1818 Borgå Tidning
    • Den 26 Maji 1818 timade i Sackola en naturhändelse, som för hela socknen medförde de fördelaktigaste följder. Den dervarqnde 37 verst långa, men ganska smala insjön Suvando, som genom ett mycket smalt näs, Kiviniemi, är afskuren från Wuoxen och genom ett annat, Taipale, var skild från Ladoga, genombröt sistnämnde ås och beredde sig ett utlopp. Några år förut hade man genom gräfning försökt åstadskomma detsamma, men afstått fran företaget i anseende till dermed förknippade svårigheter. Genombrytningen skedde nu så våldsamt, att de få personer, hvilka bodde på åsen som knappast hunno undanflytta sin lösegendom och en del af byggnaderne, hvarföre äfven ett Grekiskt bönehus af floden bortfördes. Vattnet i insjön sänkte sig öfver fyra famnar och bildade sålunda på ömse sidor högst betydliga tillandningar, som utgöra de bördegaste ängar, af hvilka några tvenne gånger om året kunna bergas. I vestra hörnet af sjön fanns en kyrkoklocka af nära 8 lispunds vigt, gjuten år 1616 och ditsänkt trologin under det store, tjuguårige kriget.
    • von Knorring nämner i sin förtjenstfulla Beskrifning öfver Gamla Finland, det näset vid Kiviniemi kunde öppnas af 100 man på en dag, hvarigenom alla jordägare vid Wuoxen vunne otroliga fördelar, då nämnde flod i en korrtare riktning denna väg finge utlopp i Ladogo; endast Kexholm skulle dervid något förlora, då dervarande stora fiskerier komme att förminskas till fördel för andra orter vid Wuoxen.
    • Från denna tilldragelse torde vi lämpligast öfvergå till öfversvämningarne. Som bekant, hafva många trakter i Finland , belägna ej allenast vid floder, utan äfven vid de oräkneliga sjöarne i det inre af landet, tidtals varit utsatta för sådana , ehuru vanligtvis ei af svårare beskaffenhet, än att någon bro blifvit skadad och gräsväxten på närliggande ängar förminskats. Vi underlåte derföre att omnämna dessa föga ovanliga händelser och anmärke endast året 1780, såsom utnärkt af synnerligen högt vatten. ...

Vuosi 1839

  • 16.01.1839 Suvantojärvi Borgå Tidning
    • Sjön Suando
    • Sackola socken i Wiborgs Län är till största delen belägen omkring en smal, men mer än trettio verst lång sjö, benämnd Suando. Denna sjö låg ända till år 1818 öfver 18 fot högre än Ladoga och var derifrån vid östra ändan afskild genom en hög sandås, beväxt med stora fururu. Vattnet i Suando hade då sitt utlopp i Wuoxen vid sydöstra ändan af sjön, invid Kiviniemi, alldeles imotsatt rigtning, emot hvad den nu har. Sockneboerne, inseende nyttan af sjöns fällande i Ladoga, hade också gjort flera försök att genomgräfva åsen, men utan efterlängtad påföljd. Äfven Regeringen fäste sin uppmärksamhet vid detta företag. År 1741 väntades för detta ändamål till socknen en afdelning militär, för hvars behof bakugnar redan blefvo uppförda, invid byn Taipale, der åsen skulle genomgrävas. Men det då inträttade Willmanstrandska kriget kallade snart krigarne till andra göromål. Föstnämnde år 1818 skulle dock naturen uträtta, hvad menniskohänder icke förmått. Om vindern hade mycket snö fallit, som af den ovanligt varma våren hastigt bortsmälde, så att vattnet i Suvando betydligen steg öfver sina bräddar och började småningom rinna långs med den rännil, man dessförinnan gjort uti åsen. Den 18 Maj samma år var en varm och skön dag. Muntre fiskare rodde af och an på den spelönande arbete, tills de med häpnad funno, att båtarne stadnade på torra landet. Till sin stora förundran sågo de nu, i stället för den klara vattenytan, en svart gyttja hafva utbredt sig, likt ett liktäcke, på flera hundrade alnars längd från den förra stranden. Men var förvåningen stor för alla dem, hvilka denna dag fårdades på Suando, så var den fasaväckande hos invånarne i Taipale, en liten by vid Ladogas strand. Som ett lössläppt odjur sågo de vattnet rusa emot sig; allt som stod i vägen krossades och bortfördes af dess våldsamhet; en vacker björkskog, ett litet ryskt Bönehus, några byggnader ifrån byn och jordfasta stenar bortspolades af den våldsamt hvälfvande vattenmassan. Genom detta utfall har Suoando minskats till en tredjedel; men i dess ställe fägnas nu ögat af de herrligaste och bördigaste ängar, i synnerhet på sjöns östra sida, der den mesta tillandningen skett.
    • En tradition hade gått ifrån far till son, att en kyrkklocka blifvid under K Carl XII:s krig nedsänkt i sjön invid Kiviniemi by, hvarkest kyrkan fordom stått. Så noggrann kännedom trodde man sig äga derom, att man icke allenast kände stället, hvarest klockan låg, utan äfven namnen på de bönder, hvilka nedsänkt densamma. Man hade efterkrigets slut gjort flera försök att uppsöka klockan, men förgäfves. Försöken förnyades med större hopp om framgång, sedan vattnet numera fallit långt utöfver det ställe, hvarast klockan, enligt traditionen, bordt ligga. Redan hade man dock uppgifvit allt hopp om dess återfinnande, redan ansåg mången berättelsen om klockan för en saga, då en vacker sommardag, flere veckor efter sjöns utfall, några vaabarn roade sig med stenkastning på tillandningsmarken nära tilli Kiviniemi, och vid fallet af en kastad sten trodde sig hafva hört ett ovanligt ljud, likt klangen af malm. De hasta till stället, hvarifrån ljudet nått deras öron; ingenting var att ses. Men då tanken på klockan lekte barnen i hogen, kastade de mossan och gyttjan åsido - samt hade nu glädjen att finna en kant af den så mycket eftersökta. Byns folkmängd tillströmade och klockan uppdrogs. Kläppen och allt som varit af jern var bortfrätt. Då fyndet blef rengjordt ifrån gyttja och rost, stod derpå att läsas årtalet 1616. Sedermera räknades klockan i tio år ibland kyrkans skräp; men genom nuvarande Kyrkoherdens försorg är den iordningstäld, och kallar nu, efter hundraårig hvila, med sitt klara och sköna ljud bygdens invånare till helgedomen, att tjena Homon, för hvilken tusende år äro såsom den dag, i går framgick, och såsom en nattväckt.

Vuosi 1842

  • 16.03.1842 Anteckningar ur en Historiebok för Sackola Församling Borgå Tidning
    • Artikkelissa kerrotaan lyhyesti Sakkolan seudun historiaa ja väestöliikkeitä Novgorodin ja ruotsin vallan aikoina.
    • Gamla invånare säga, att de fordne Åboer af Grekiska religionen flyttad härifrån till Ingermanland, omkring den tiden Svenske krigsbefälfvaren Grefve Jacob Pontus(son) de la Gardie härigenom tågat åt Novogorod, eller kort efter den derpå följande freden i Stolbova 1617.
    • Det är svårt att nu med säkerhet säga, hvad som förorsakat denna utflyttning. Troligt är, att de befallande fört med sig de sina, eller att invånarne funnit sig nöjdare att flytta till de mera fruktbärande och lättare brukta länder på andra sidan om Neva, eller som den då kallades Nyen. Den nämnde Svenska hjelten är här ännu och kanske länge i godt minne derigenom, att han låtit göra sig broar och vägar öfver morasser. Hvad deraf än är qvar kallas Pontuxen silta. Han torde i denna nejd dröjt någet länge, ededan gamla veta säga: 'menä kesä, menä talvi, vaan ej menä Laiska-Jaakko'. Troligt är, att äfven ifrån flere andra Socknar, såsom Rautu etc skett en dylik flyttning. Man förmodar att de i Ingermanland befinteliga Finnar, som kallas Karjalaiset, torde vara härifrån eller från denna nejd.Åtminstone är deras Qvinfolks kläder, utom några förändringar, mycket lika med de här qvarblefnas. Dessa (Greker) hafva en by och kallas Åboerne, hvilka man anser vara de äldsta invånarene härstädes, Waskelaiset. I de bortgåengnes ställe har sedermera tillkommit åboer ifrån flere orter i Finland. Flere bönder kunna ännu säga, hvarifrån deras förfäder hitkommit. Det kan anmärkas, att under den långa krigstiden, som slöts 1721, äfven ifrån Åland hitkommit en Eric Lomberg, såsom krigsfånge, och sedan fredstiden satt sig här att bo; hans barnabarn lefva än. Tiden då invånarne blifvit här i vissa Socknar fördelta, kan ej sägas. Till Sackola Socken ha då blifvit räknade invånare kring Suvando sjö, nemligen byarne närmast dertill och några andra på båda ändarne, och derföre är Socknen lång och smal; den är omkring 60 verst i längden och ungefät 8 verst i bredden. Till Suvando sjö, som enligt pålitlig berättelse blifvit af gamla Ryssar kallad Tschornaja Reka, svarta Ån, (än lefvande Finnar veta det gamla Finska namnet Mustajoki) flyter vattnet ifrån Lembala sjön genom Visjoki. Suvando har i äldre tider varit smal, men har blifvit årligen bredare, emedan jorden på den sidan, der kyrkan står, till större delen består af sandblandad flytande lera, och derföre fallit årligen mer och mindre i sjön; hvarföre åkrarne i samma mån fallit in och blifvit smalare, synnerligen de år, då vårflöd-vattnet varit ymnigare, och utfllet vid Kiviniemi ej hinner så hastigt afbörda vattnet, som nödigt vore. Men hvarifrån det ymniga vattnet kommit, som förorsakat att Suvando blifvid en tredjedel eller deröfver bredare, kan ej nu med säkerhet sägas. Så mycket är säkert att genom det myckna vattnet förorsakats, att betydande morasser blifvit otjenliga att cultiveras och mera skadliga , i det de hållit hos sig mera köld och varit orsaken till otidiga nattfroster, så om våren som hösten. (Dessa olägenheter hafva aefter 1818 upphört, sedan Suvando sjö till större delen fallit i Ladoga, se Borgå Tidn. 1859 N:o 5).
    • Det är bekant, att man redan i äldre tider varit hugad att uttappa vattnet genom Taipale till Ladoga sjö. År 1741 har ett commando Soldater blifvit skickadt att uppgräfva Taipale sandåsen och ugn till brödbakning var redan färdig; men det då infallne kriget, som gemenligen kallas det Willmanstrandska, drog krigsfolket härifrån och arbetet måste stadna. Sedermera ha flere mer och mindre betygande enskilte varit sinnade, några äfven gjort början att leda vattnet från Suvando, men alltid blifvit af mellankomne omständigheter hindrade. Om Taipale vet man, att Svenska Drottningen Christina gifvit frihet att handla här, och äfven skänkt Handlanderne land och skog. Det är möjligt, att donations-brefvet kunde finnas i Kexholms Magistrats Archiv. Så mycket är visst, att flere Handlande bott här under Svenska Regeringstiden, och att på de såkallade Homanska Chartorne finnes vid namnet Taipale en flagga, eller tecken till handelsplats. Det är ock bekant, att Suvando sjö, synnerligen i äldre tider och då man ännu ej kände de stora Ryska Fiskeredskapen, som sedermera blifvit nyttjade, har varit mycket fisk-rik; i anledning hvaraf folket ännu sjunger:
      • Suvannoll on suuret piiat
      • Suuret piiat ja soriat
      • Kalan lihalla lihonnet
      • Kalan latkuilla somistunet,
      • Waan ej tunne tikkausta
      • Eikä ommella osavat.

Vuosi 1848

  • 01.01.1848 Utdrag ur ryska annaler Suomi n:o 1
    • Matth Akiander on julkaissut tässä laajan historiallisen katsauksen venäläiseen historiaan vuosi vuodelta. Vuoden 1310 kohdalla hän käsittelee Vuoksen vesistöä ja Suvantojärveä, josta alla oleva kopio.
    • År 1310. Gingo Nowgoroderne med lodjor och fartyg till sjön och kommo till ån Usjärvi (Узьерва) och uppförde en ny stad vid utloppet (на порозь, egentl.\ vid forsen och nedrefvo den gamla.)
    • Som namnet Usjärwi (Узьерва, Uusijärwi) ej antyder en elf, eller å, utan en sjö, ett träsk hvars uppkomst folket med egna ögon sett, efter man kallat den uusi, ny, är det icke osannolikt, att denna sjö är det nuvarande Suwando, hvilket kunnat uppkomma sålunda, atta utloppet af den gren af Wuoksen, som fordomtima ledt vattnet till Ladoga, dels genom vattnets förminskning i Ladoga, dels genom uppdämning igengrott, hvarigenom händt, att ett träsk, som förut ej fanns till, blifvit bildadt. Trädstunnar och åtskilliga andra saker, som efter Suwantos fall år 1818 blifvit funne på sjöbottn, tyckas visa, att Suwando ursprungligen icke varit någon sjö. Dessutom betyder suwanto i finskan: stillastående vatten i elfven, hvilken benämning för Suwando träsk hellre ökar än förminskar sakensa trovärdighet. I den äldsta geografia öfver Ryssland (Книга глоголемая большой чертежь, изд. Г. И. Срасскимь. Москва 1848) beskrifves Usjärwi sålunda: 'Och från den sjö (hvilken?) flyter Pelet (Pielis ?) å till en sjö, i hvilken sjön Rebon (Rebola?) faller. Och från sjön utfaller Wuoksa elf (härmed torde väl menas hela Saimas vattensystem), som löper i Ursewo. Och från Ursevo sjö utfaller i Newo eller Ladoga sjö. Och vid utloppet af Userwa elf (ligger) staden Korela på en holme, och fron detta berg (denna stad?) ligger Wiborg på 200 versts afstånd'. Härtill lägger Kar.\ 'för närvarande bära begge dessa elfvar Userva och Wuoksa namn af Wuoksa'. Se Kar.\1.\ e.\ Den stad, som Nowgoroderne på omförmäldt sätt förstörde, torde således icke hafva varit Kexholm, utan Taipale köping vid Suwantos utlopp i Ladoga.

Vuosi 1857

  • 10.03.1857 Vuoksens fällande genom Suvando sjö Wiborg no 19
    • Laaja kirjoitus vuoden 1818 tapahtumista.
  • 11.04.1857 Wuoksen lasku Suvantojärven kautta Sanan-Lennätin no 15
    • Vuoksen vesistön kokonaiskuvausta ...
    • Walkjärven ja Sakkolan kirkkojen välillä, missä Vuoksi tekee suuren mutkaukensa, on se eroitettuna Kiviniemen aivan kapealla kannaksella Suvantojärvestä. Tämä pitkä ja kapea vesijakso venytäiksen halki koko Sakkolan pitäjään pohjoislännestä etelä-itään, eli yhtä suuntaisesti kuin Vuoksiki yläpuolellaan laskeiksen, ja purkaa vetensä etelä-itäisestä päästänsä Taipaleen joen kautta Laatukkaan. Niin on nykyään laita, mutta niin ei ole aina ollut. Vielä ei täysin 40 vuotta sitte putosi Suvannon vesi Vuokseen läpi sen silloin puhenneen Kiviniemen kannaksen ja Taipaleen kannas oli silloin kiini sulkeutunut. Suvanto, vaikka likisenä Laatukan kanssa, ei kuitenkaan silloin ollut suorassa yhteydessä tämän kanssa, vaan lähdetti vetensä pitkällä kierteellä Räisälän ja Käkisalmen sivutse suureen Laatukka-järveen. Siihen aikaan oli Suvannon vesi 5 1/2 jalkaa korkeammalla kuin Vuoksi läheisemmältä paikalta, ja laveudeltansa paljoa suurempi kuin nyt. Kaikki tämä muuttui vuotena 1818, kun vesi hyvin korkealla ollessaan alkoi tulvata yli Taipaleen kannaksen, joka maan on 200 jalkaa leveä, ja mursi 21 p.\ Toukokuuta, läpi kannaksen höllän maan, josta seuraus oli, että vesi järvessä kohta aleni 20 jalkaa ja laajat maat järven pohjana oltua muuttuivat kuivaksi maaksi. Enemmin leikkaannuttua laskeutui Suvanto sittemmin vielä 5 jalkaa ja on niinmuodoin nyt 19 1/2 jalkaa alempana kuin Vuoksi siellä, missä Kiviniemen kannas, leveydeltään 1/4 virstaa, ja joka sen mahtavan tapahtuman aikana oli vastuksena veden ponnistukselle joesta, nyt eroittaa molemmat vedet. Suvanto-vesien vähentyessä on Taipale, vaikka nyt juoksevan joen läpipuhkaisema, tullut ison joukon leveämmäksi entisestänsä ja eroittaa 8 virstaa leveällä maa-alalla tämän vielä nyt 12 1/2 jalkaa korkeammalla Laatukkaa olevan Suvannon vasta mainitusta Laatukka-järvestä. Seuraukset siitä luonnonsattumasta eli luonnotyöstä ovat olleet suuresti hyödyttäväisiä Suvannon ympärys-asukkaille. Kansakkaammat ja lihavamaisemmat seudut Sakkolassa ovat sen kautta voittaneet sanomattomasti; laajoja lisämaita ovat he saaneet, jotka ovat heinämaita heille enentäneet, ja vesi ei ole heille enempää rasituksena. Se on varsinki Taipaleen seurtu kuin on suuressa määrässä saanut nauttia näitä etuja.
    • Tämä luonnontapaus teki, niikuin sanottu, että Vuoksen voimakkaat vesijoukot (joki on muka luettu vierittävän vettä 18800 kuutio-jalkaa sekunnissa) pakottuivat Kiviniemen luona kokonansa muuttamaan juoksu-suuntansa, niin että ainoasti kapea maa-siro, joka vielä sen lisäksi nähtävästi ei ole vuoristo eli muuten kovaa maalaatua, eroittaa nämät jalot vesi-joukot eräästä norkosta, joka on useimpia syltiä matalampi vedenpintaa joessa ja ylettää aina Laatukkaan asti, - tämä tapaus täytyy siis välttämättömästi herättää ajatuksen siihen mahdollisuuteen että mainitun notkon kautta hankkia koko joelle likemmän juoksu-paikan siihen järveen, mihen sillä nyt on täytmys etsiä tietä kierrätellen. Kiviniemen kannas on silminnähtävästi helposti läpikaivettu, ja sitten täytyy koko joki viskauta siihen uuteen väylään ja ylönantaa vanhat äyräänsä. Edut semmoisesta muutoksesta ovat ymmärrettävästi suuret kaikille Vuoksen rannoilla asuville ja niille, jotka niidenki vesien tienoilla asuuvat, jotka Vuoksen alapään kanssa ovat yhteydessä, aina Paakkolanvirralta asti luettu, ehkäpä mahdollisesti aina Antrein kirkoltaki alkain. Se on nimittäin silmään pistävätä, että vesi joessa seukautta tulee paljo alenemaan ja laajat seudut, mitkä nyt jokaisena keväänä ovat rasitettuna vedellä sen korkealla ollessa, joka usiasti tekee kokonansa oikeita vedenpaisumisia, ne kaikki pääsisivät ei ainoastansa vapaiksi tämmöisistä turmioista, vaan myöski voittaisivat laajoja maanlisiä näillä suureksi osaksi mataloilla rannoilla tässä avarassa ja moneppäin haaroilevassa vesijaksokunnassa. Asiaan tarttuivat sentähden kohta alussa kiivaasti ja hartaudella asukkaat kaikista Vuokseen sattuvista pitäjistä ja tämän yleisesti toitun asian aikaan saamista varten pantiin toimeen keskustelemia, joissa oli tuumittava mikä neuvo piti parhain auttaa, että ensimäinen ajatus tämän laskun mahdollisuudesta heräsi luultavasti jo ennenkuin Suvannon puhkeamisen tapaus Taipaleessa tapahtuikaan. Sillä puhe käypi, että jo vuonna 1816 oli talonpojilla tuumat tukussa laskea ensin Suvanto ja sitten senkautta Vuoksi. Tarkka paikkojen ja kohtien tunteminen, semmoinen kuin rahvaalla tavallisesti on, voipi kyllä johdattaa ymmärtämään mahdollisuutta saamaan semmoista työtä aikoin. Vaan sitte kun Suvanto puhkesi ilman yhdenkään ihmisen avutta, tuli aikaansaamisen mahdollisuus siitä niin nähtäväksi ja antoipa kokonansa, voipi kyllä sanoa, niin selvän osoituksen sen päälle miten tehtämän piti, saatavaksi täytökseen luonnon alottaman työn, että jokahisessa asiata harrastavassa mielessä kaiken elävin toivo täytyi saadaksensa tarttua asiaan käsiksi. Ne edut, mitä Suvannon ympärystöläiset kohta saivat nauttia siitä satunnaisesta luonnon-tapauksesta, olivat luonnolliesti kiihottavat Vuoksen seurlaisia harrastamaan ja ahkeroimaan itsellensä samallaisia etuja, ja nuo tiheään ja usiasti kohtaavat veden tulvat eivät olleet myöskään vähemmin voimakkaat muistuttamaan että asian kanssa ei ollut sovelias kauvan viivytellä.

Vuosi 1864

  • 27.02.1864 Novgorodernes tåg år 1311 Wiborgs Tidning no 16
    • Att Novgoroderna med det haf, öfver hvilket de enligt kröniken foro till det tyska landet, mycket väl kunde mena Ladoga, framgår deraf, att den af befolkningen kring dess stränder alltid nlifvit kallad och allt fortfarande kallas haf (meri), då deremot benämningen sjö aldrig förekommer om densamma, åtminståne på den finska sidan af dess kust. Hvad åter den omständiget vidkommer att Ladoga varit skild från Suvando genom en sandås ända till våren 1818, då naturen sjelf åtog sig ingeniörskapet och återförenade de länge åtskilda syskonen, är det mer än sannolikt, att de i äldre tieder varit förenade; ty huru skulle Suvando annars kallats Черная река, Svartå? Detta namn tydet på en förening med ett större vatten, dit den måste hafva haft sitt utlopp; och son den ej gerna kunde flyta i Vuoksen, från hvilken den var skild genom en hård jordvall, är det påtagligt, att den sandås, som sedermera afstängt afloppet, är lätt förklaslig, när man känner, huru böljorna under nordostliga stormar drifva upp sanden, hvarpå Ladoga i synnerhet i Taipale bugten är särdeles rik, i stora bankar, hvilka efter någon tid dels åter skingras, men ofta också till någon del qvarstadna. Så höllo före Vuoksens fällning genom Suvanto, ehuru denna sjö då redan i fyratio år haft sitt utlopp i Taipaleviken, i denna åter nya bankar på att bilda sig, hvilka dock sedan blefvo bortsköljda genom det i en strid ström framvällande vuoksvattnet.
    • På grund af dessa iakttagelser bör man med temmelig säkerhet kunna antaga, att ofvannämnde snadås som före 1818 åtskilde Ladoga och Suvanto, uppstått genom flere sekels nordostliga stormar, hvilkas vågor omsider fört så mycken sand i Taipaleviken, att den tilltäppt Svaråns (Suvantos) aflopp; och att kommunikationen nämnde sjöar emellan dessförinnan förmedlats genon den för långa tidet tillbaka igengrodda, men 1818 åter öppnade ån. Till detta antagande föranledes man ej mindre af den förra benämningen på Suvanto Svartå, än de hos folket ännu förtlefvande traditioner, om ofta upprepade plundringståg af de öfver hafvet kommande ryssarne, som farit af med både folk och fä. Samma å jemte dess utloppsvik i Taipalebugten är det, som möjligen af Novgoroderne blifvit kallad handels- eller köpmans-elf. Denna supposition har mycken sannolikhet för sig, enär man vet, att i tiderna före det ifrågavarande tåget i Taipale funnits en stad, hvaraf man ännu ser tydliga spår. Denna stad, som kanske kort förut blifvit vörstörd under det krig, hvilket uppkommit mellan svenskar och ryssa med anledning af Torkel Knutsons tåg till Karelen och anläggningen af Wiborgs fäste år 1293, samt fortgått i dessa trakter ända till freden i Nöteborg (Pähkinäsaari, Orechovets) 1323, således i tiederna före och efter ifrågavarande tåg, - denna stad var sannolikt en köpstad, ty då handels med orienten, genom korstågen ledd från sin förra bana öfver den Syriska kusten, tog vägen öfver Ryssland, gick den såsom det är allom bekant genom Ilmensjön och floden Wolchow i Ladoga, och måste derföre vid stränderna af denna sjö för de indiska varorna hafva funnits upplagsplatser, ifrån hvilka hansestäderna sedan afhemtade dem.
    • Sannolikt var Taipale ochså en dylik upplagsplats och kallades tilläfventyrs på grund deraf af Novgorodernen handelsstad, eller köpmannastad, och ligger det då nära sitt utlopp invid denna köpstad fick namn af köpmanself. Att Taipale varit en stad bevisas af ännu tydliga lemningar efter befästningsvallar och är den äfven på Åkermans svenska karta upptagen som stad. Ochkså har man påträffat några ehuru ringa spår dertill, att handelsvägen gått häröfver. Så hittades i jorden nära Taipale by för några tiotal år tillbaka ett mineral af ovanlig glans i blått och brandgult, hvilket af en då i dessa nejder resande naturforskare och bergsman Bökling förklarades vara mycket rart och hemma från Persien, der det skulle begagnas som färgstolt. Att det påträffades här i ultima Thule, kan blott förklaras sålunda, att någon resande, som handlat med dylik vara fällt något derat efter sig. Detta i förening med andra små häntydningar, såsom att man äfven kommit öfver hos oss sällsynta, men i asien allmänna små snäckor o.\ m.\ d.\ tyckas tyda derpå, att handeln åtminstone någon tid och till någon del gått öfver Taipale.
    • Men torde någon invända, hvarvill alla dessa argumenter då ju krönikan bestämdt säger, att tåget var riktadt emot de i det tyska landet bosatte Jemerne (Tavasterne), och dessa trakter ju i alla tider varit befolkade med Karelare.
    • Ehuru väl denna anmärkning kan vara ganska befogad, och man vid första påseende kan tycka, det denna omständighet allena är tillräcklig att kullkasta hela vår hypothes, skola vi på grund af då herrskande förhållanden framlägga data, som förklara, huru krönikans text ej behöfver tagas efter orden, utan tvertom kan tokkas så, ett den alldeles icke motsäger vår åsigt. Före Svenskarnes ofvannämnde besittningstagande af Karelen måste dessa trakter varit mer eller mindre beroende af Novgoroderne, som då Svenskarnes välde i början blott sträckte sig till Tavasterne, i allmänhet kallade alla vesterut bosatte af Svenskarne underkufvade Finnar för Jemer, utan att derföre så noga skilja emellan Karelarnes och Tavasternes stammar. När sedan efter Torkel Knutsons tåg äfven största delen af Karelen kommit under svenskt välde, fortforo de att benämna de af Svenskarne beroende Finnarne för Jemer, till åtskillnad af de Finnar, som ännu voro dem lydpligtige och hvilka de kallade Karelare. Väl hörde den ifrogavarande Ladogakusten ej till det svenska Karelen, men måste under fortgåmgem af det ofvanföre omtalta kriget hafva varit besatt af Svenskarne, ty huru skulle freden annars kommit att afslutas på en ort så långt ät öster, som Nöteborg (nuvarande Schlusselburg). Då nu Svenskarne vid tidpunkten för tåget innehade denna del af Ladogakusten, kallade Novgorodernen på grund derat landet tyskt (svenskt) och dess bebyggare för Jemer.
    • Hvad slutligen det vidkommer, att Novgoroderne sedan de utmed Vuoksen återvändt till Ladoga, vid utloppet af nämnde elf voro 4 a 5 mil aflägsnade från sina fartyg, var det för dem sedan förra tider nogsamt bekanta stranden uppsöka sina fartyg och på dem återvända hem.
    • Denna i öfverensstämmelse med oss benäget meddelade upplysningar uppställda hypothes hafva vi publicerat, mindre i afsigt att utgifva den af oss antagna vägen för Novgorodernes tåg för den enda ebostridligt riktiga, utan fastmer för att leda våra historiska forskares uppmärksamhet äfven åt detta håll.

Vuosi 1869

  • 16.07.1869 Matkamuistelmia Ilmarinen
    • Pari päivää ennen Juhannusta läksin Kiviniemen kestikievariin. Kun siitä menee wähän matkaa koskelle päin ja sitten poikkeaa metsään, niin kohtaa siellä vanhanaikauisen maa-linnoituksen, jotenkin suurenkin. Se on neliökolkkainen, joka sivu noin 90 askelta (30 syltä) pitkä; kupeet hywin jyrkät. Tämän neliskolkan ympärille on kaivettu syvä kaivanto, jossa nykyään oli paljonkin vettä. Kaivannon ulkopuolella on vielä monenmutkaisia multavarustuksia (glaciereja). Linnoitus on kentiesi 1600 luvulta. Kosken toisella puolella sanottiin metsässä löytyvätn toinenkin, wähäisempi wallitus. tuossa suuremmassa wallituksessa, joka löytyy kosken eteläpuolelta, on kansa kaivellut suuria kuoppia, raha-aarteita muka etsiäksensä. Jos linnoituksen kukkulalta luopi silmänsä wiidakon päällitse kaakkoiseen päin, niin näkee lähellä wähäisen pelto-ympyrän, missä wielä 1790 luvulla oli pienen, neliskolkkaisen kirkon jäännöksiä. Se on ollut yhteinen Sakkolan, Raudun ja Pyhäjärven asukkaille; nämät pitäjät mahtoivat silloin olla hyvin harvalta asutut. Sakkolan rovastikartanon kohdassa oli ennen wenäänuskolaisten kirkko. Kohta Stolbovan rauhan jälkeen ajettiin näiltä tienoilta pois paljon kreikanuskoisia; he mahtoivat sitten asettua Inkeriin, jonka asukkaitten yhtä osaa wieläkin kutsutaan Karjalaisiksi. Sakkolan seuduille kerääntyi sitten kansaa milloin mistäkin Suomen kulmasta.
    • Suvannon lounaiskulmaan on sota-aikoina upotettu kello, jota sitten kauan turhaan etsittiin. Kun wiimein Suvantoa ja Wuosta oli laskettu ja paimenet juoksivat lietteellä kiviä viskoen, helähti äkkiä; mentiin katsomaan, niin siitä löytyikin malmi kello, jossa oli vuosiluku 1616. Sanka oli ruostunut mitättömäksi, vaan uutta hankittiin ja nyt heläjää sama kello vielä Sakkolan kellojaloissa.
    • Kiviniemeltä kääntyi matkani metsäpielle Suvannon eteläreunaa myöten Suvenhäntään (Hiekkarantaan) josta veneessä läksin Suvannon poikki Sakkolan kirkolle. Samaan veneesen tuli nuori lehmäparisniekka, Kurkijoelta kotoisin, joka juuri palasi venään pääkaupungista. Hän oli hyvin röyhkeä ja ylpeä luonnoltaan, haastoi kovalla, järeällä äänellä ja luuli arvattavasti olevansa maan mahtavimpia. Weneeseen astuttuamme vakuutti hän vannoen, ettei muka hänen kädet koskaan olleet koskeneet airoihin. Hän siis ei osannut soutaa. Lehmäherra istuutui sentähden weneen keskikohtaan, katseli halveksivaisesti miten rantatalon mies loi airojaan ja rupesi viimein moittimaan miehen soutamistapaa; toisella tavoin Nevanjoella muka soudettiin. Lieneekö sekin Pietarin muotia pitää naamansa pesemättä; sen minä tiedän, ettei lehmäherran kasvot suinkaan moneen aikaan olleet siivotut. Oikein olin mielihyvilläni, kun toisella rannalla erottiin ja pääsin semmoista narria näkemästä.
    • Suvanto on 30 virstaa pitkä ja paikoittan 12 syltä syvä. Sen rannat ovat nyt hyvin laajalta hiekkaiset ja paistavat sentähden jo kaukaa katsoen valkeilta; miltei puolen wirstan päässä nykyiseltä veden reunalta kohoaa vanha rantöyry petäjikköineen. Suvantoa on laskettu kaksi kertaa: nimittäin 1818 ja 1857. Jo vuonna 1741 tuumittiin avata se taipale, joka eroitti Suvannon Laatokasta. Sinne lähetettiin joukko sotaväkeä ja uunia valmistettiin paraillaan leipomista varten, vaan silloin syttyi sota Ruotsin ja Venään vallan välille ja työ jäi siksensä. Taipaleessa, joka on vanha kauppala, löytyy vieläkin ympyrläinen vallitusjäännös, jossa vuosien 1788-1790 sodassa viimeistä kertaa taisi olla vvahtimiehiä. Homanin kartoissa on Taipale vielä merkitty linnaksi; kauppalana oli se 16 sataluvulla. Nykyisin elävät Taipaleen asukkaat etenkin kalastamisella ja kulettavat saaliinsa Pietariin; yksi suurempi alus on heillä; muuten kulkevat vaan veneissä; sattuupas toisinaan, että maatuuli ajaa uskaltajat Aunuksen rantaan saakka. Taipaleessa löytyy suku, jonka nimi on Laulajainen; siitä arveli eräs mies, että heidän esi-isänsä olisivat olleet laulajina Jumalan temppelissä ja että semmoista rakennusta ennen olisi löytynyt siinä kohdassa. Suvannon vanha nimitys oli Mustajoki (tschornaja rääkä venääksi). Oivatpa muutamat arvelleet, että se Nowgorodilaisten retki, josta rovasti Hipping on kertonut, olisi kulkenut tätä Mustaajokea myöten ja sitten Kaukolan kautta Pernaan (Käkisalmen pohjoispuolella).
    • Suvannon pohjoisrannalle päästyäni, läksin rovastikartanoon; siinä kohdassa on, niinkuin jo mainittiin, ennen seisonut venäänuskolaisten kirkko; pappilan ryytimaan jyrkillä ahteilla pistää usein näkyviin ruumisarkkuja, luita jne ja pelloilta on löytynyt kuulia, aika suuria sapelia jne. Siinä on siis joskun tapahtunut kähäkkä.
    • Pantakoon tähän vielä pikkuinen vanha runopätkä:
      • Suvannoll on suuret piiat,
      • Suuret piiat ja soriat,
      • Kalan lihalla lihonneet,
      • Kalan totkuolta tomistuneet,
      • Eikä taida tikkaella
      • Eikä ommella osoa.

Vuosi 1876

Artikkeleita

Haettu osoitteesta http://metsapirtti.net/wiki/index.php/Suvanto
Henkilökohtaiset työkalut