Lehdistö1900

Metsapirtti

Lehdistö artikkeleita 1800-luvulla

Vuosi 1838

• 30.06.1838 Taipalejoen syntyminen vuonna 1818 Borgå Tidning
  • Den 26 Maji 1818 timade i Sackola en naturhändelse, som för hela socknen medförde de fördelaktigaste följder. Den dervarqnde 37 verst långa, men ganska smala insjön Suvando, som genom ett mycket smalt näs, Kiviniemi, är afskuren från Wuoxen och genom ett annat, Taipale, var skild från Ladoga, genombröt sistnämnde ås och beredde sig ett utlopp. Några år förut hade man genom gräfning försökt åstadskomma detsamma, men afstått fran företaget i anseende till dermed förknippade svårigheter. Genombrytningen skedde nu så våldsamt, att de få personer, hvilka bodde på åsen som knappast hunno undanflytta sin lösegendom och en del af byggnaderne, hvarföre äfven ett Grekiskt bönehus af floden bortfördes. Vattnet i insjön sänkte sig öfver fyra famnar och bildade sålunda på ömse sidor högst betydliga tillandningar, som utgöra de bördegaste ängar, af hvilka några tvenne gånger om året kunna bergas. I vestra hörnet af sjön fanns en kyrkoklocka af nära 8 lispunds vigt, gjuten år 1616 och ditsänkt trologin under det store, tjuguårige kriget.
  • von Knorring nämner i sin förtjenstfulla Beskrifning öfver Gamla Finland, det näset vid Kiviniemi kunde öppnas af 100 man på en dag, hvarigenom alla jordägare vid Wuoxen vunne otroliga fördelar, då nämnde flod i en korrtare riktning denna väg finge utlopp i Ladogo; endast Kexholm skulle dervid något förlora, då dervarande stora fiskerier komme att förminskas till fördel för andra orter vid Wuoxen.
  • Från denna tilldragelse torde vi lämpligast öfvergå till öfversvämningarne. Som bekant, hafva många trakter i Finland , belägna ej allenast vid floder, utan äfven vid de oräkneliga sjöarne i det inre af landet, tidtals varit utsatta för sådana , ehuru vanligtvis ei af svårare beskaffenhet, än att någon bro blifvit skadad och gräsväxten på närliggande ängar förminskats. Vi underlåte derföre att omnämna dessa föga ovanliga händelser och anmärke endast året 1780, såsom utnärkt af synnerligen högt vatten. ...

Vuosi 1839

• 16.01.1839 Suvantojärvi Borgå Tidning
  • Sjön Suando
  • Sackola socken i Wiborgs Län är till största delen belägen omkring en smal, men mer än trettio verst lång sjö, benämnd Suando. Denna sjö låg ända till år 1818 öfver 18 fot högre än Ladoga och var derifrån vid östra ändan afskild genom en hög sandås, beväxt med stora fururu. Vattnet i Suando hade då sitt utlopp i Wuoxen vid sydöstra ändan af sjön, invid Kiviniemi, alldeles imotsatt rigtning, emot hvad den nu har. Sockneboerne, inseende nyttan af sjöns fällande i Ladoga, hade också gjort flera försök att genomgräfva åsen, men utan efterlängtad påföljd. Äfven Regeringen fäste sin uppmärksamhet vid detta företag. År 1741 väntades för detta ändamål till socknen en afdelning militär, för hvars behof bakugnar redan blefvo uppförda, invid byn Taipale, der åsen skulle genomgrävas. Men det då inträttade Willmanstrandska kriget kallade snart krigarne till andra göromål. Föstnämnde år 1818 skulle dock naturen uträtta, hvad menniskohänder icke förmått. Om vindern hade mycket snö fallit, som af den ovanligt varma våren hastigt bortsmälde, så att vattnet i Suvando betydligen steg öfver sina bräddar och började småningom rinna långs med den rännil, man dessförinnan gjort uti åsen. Den 18 Maj samma år var en varm och skön dag. Muntre fiskare rodde af och an på den spelönande arbete, tills de med häpnad funno, att båtarne stadnade på torra landet. Till sin stora förundran sågo de nu, i stället för den klara vattenytan, en svart gyttja hafva utbredt sig, likt ett liktäcke, på flera hundrade alnars längd från den förra stranden. Men var förvåningen stor för alla dem, hvilka denna dag fårdades på Suando, så var den fasaväckande hos invånarne i Taipale, en liten by vid Ladogas strand. Som ett lössläppt odjur sågo de vattnet rusa emot sig; allt som stod i vägen krossades och bortfördes af dess våldsamhet; en vacker björkskog, ett litet ryskt Bönehus, några byggnader ifrån byn och jordfasta stenar bortspolades af den våldsamt hvälfvande vattenmassan. Genom detta utfall har Suoando minskats till en tredjedel; men i dess ställe fägnas nu ögat af de herrligaste och bördigaste ängar, i synnerhet på sjöns östra sida, der den mesta tillandningen skett.
  • En tradition hade gått ifrån far till son, att en kyrkklocka blifvid under K Carl XII:s krig nedsänkt i sjön invid Kiviniemi by, hvarkest kyrkan fordom stått. Så noggrann kännedom trodde man sig äga derom, att man icke allenast kände stället, hvarest klockan låg, utan äfven namnen på de bönder, hvilka nedsänkt densamma. Man hade efterkrigets slut gjort flera försök att uppsöka klockan, men förgäfves. Försöken förnyades med större hopp om framgång, sedan vattnet numera fallit långt utöfver det ställe, hvarast klockan, enligt traditionen, bordt ligga. Redan hade man dock uppgifvit allt hopp om dess återfinnande, redan ansåg mången berättelsen om klockan för en saga, då en vacker sommardag, flere veckor efter sjöns utfall, några vaabarn roade sig med stenkastning på tillandningsmarken nära tilli Kiviniemi, och vid fallet af en kastad sten trodde sig hafva hört ett ovanligt ljud, likt klangen af malm. De hasta till stället, hvarifrån ljudet nått deras öron; ingenting var att ses. Men då tanken på klockan lekte barnen i hogen, kastade de mossan och gyttjan åsido - samt hade nu glädjen att finna en kant af den så mycket eftersökta. Byns folkmängd tillströmade och klockan uppdrogs. Kläppen och allt som varit af jern var bortfrätt. Då fyndet blef rengjordt ifrån gyttja och rost, stod derpå att läsas årtalet 1616. Sedermera räknades klockan i tio år ibland kyrkans skräp; men genom nuvarande Kyrkoherdens försorg är den iordningstäld, och kallar nu, efter hundraårig hvila, med sitt klara och sköna ljud bygdens invånare till helgedomen, att tjena Homon, för hvilken tusende år äro såsom den dag, i går framgick, och såsom en nattväckt.

Vuosi 1842

• 16.03.1842 Anteckningar ur en Historiebok för Sackola Församling Borgå Tidning
  • Artikkelissa kerrotaan lyhyesti Sakkolan seudun historiaa ja väestöliikkeitä Novgorodin ja ruotsin vallan aikoina.
  • Gamla invånare säga, att de fordne Åboer af Grekiska religionen flyttad härifrån till Ingermanland, omkring den tiden Svenske krigsbefälfvaren Grefve Jacob Pontus(son) de la Gardie härigenom tågat åt Novogorod, eller kort efter den derpå följande freden i Stolbova 1617.
  • Det är svårt att nu med säkerhet säga, hvad som förorsakat denna utflyttning. Troligt är, att de befallande fört med sig de sina, eller att invånarne funnit sig nöjdare att flytta till de mera fruktbärande och lättare brukta länder på andra sidan om Neva, eller som den då kallades Nyen. Den nämnde Svenska hjelten är här ännu och kanske länge i godt minne derigenom, att han låtit göra sig broar och vägar öfver morasser. Hvad deraf än är qvar kallas Pontuxen silta. Han torde i denna nejd dröjt någet länge, ededan gamla veta säga: 'menä kesä, menä talvi, vaan ej menä Laiska-Jaakko'. Troligt är, att äfven ifrån flere andra Socknar, såsom Rautu etc skett en dylik flyttning. Man förmodar att de i Ingermanland befinteliga Finnar, som kallas Karjalaiset, torde vara härifrån eller från denna nejd.Åtminstone är deras Qvinfolks kläder, utom några förändringar, mycket lika med de här qvarblefnas. Dessa (Greker) hafva en by och kallas Åboerne, hvilka man anser vara de äldsta invånarene härstädes, Waskelaiset. I de bortgåengnes ställe har sedermera tillkommit åboer ifrån flere orter i Finland. Flere bönder kunna ännu säga, hvarifrån deras förfäder hitkommit. Det kan anmärkas, att under den långa krigstiden, som slöts 1721, äfven ifrån Åland hitkommit en Eric Lomberg, såsom krigsfånge, och sedan fredstiden satt sig här att bo; hans barnabarn lefva än. Tiden då invånarne blifvit här i vissa Socknar fördelta, kan ej sägas. Till Sackola Socken ha då blifvit räknade invånare kring Suvando sjö, nemligen byarne närmast dertill och några andra på båda ändarne, och derföre är Socknen lång och smal; den är omkring 60 verst i längden och ungefät 8 verst i bredden. Till Suvando sjö, som enligt pålitlig berättelse blifvit af gamla Ryssar kallad Tschornaja Reka, svarta Ån, (än lefvande Finnar veta det gamla Finska namnet Mustajoki) flyter vattnet ifrån Lembala sjön genom Visjoki. Suvando har i äldre tider varit smal, men har blifvit årligen bredare, emedan jorden på den sidan, der kyrkan står, till större delen består af sandblandad flytande lera, och derföre fallit årligen mer och mindre i sjön; hvarföre åkrarne i samma mån fallit in och blifvit smalare, synnerligen de år, då vårflöd-vattnet varit ymnigare, och utfllet vid Kiviniemi ej hinner så hastigt afbörda vattnet, som nödigt vore. Men hvarifrån det ymniga vattnet kommit, som förorsakat att Suvando blifvid en tredjedel eller deröfver bredare, kan ej nu med säkerhet sägas. Så mycket är säkert att genom det myckna vattnet förorsakats, att betydande morasser blifvit otjenliga att cultiveras och mera skadliga , i det de hållit hos sig mera köld och varit orsaken till otidiga nattfroster, så om våren som hösten. (Dessa olägenheter hafva aefter 1818 upphört, sedan Suvando sjö till större delen fallit i Ladoga, se Borgå Tidn. 1859 N:o 5).

Vuosi 1859

• 06.05.1859 Tullitiedote Suometar

Vuosi 1895

• 01.03.1895 Runolaul